Skip to content

Kvarlevor till salu

12 januari 2010

Hej

Nytt år, nya tag! Här kommer länkar till ett par artiklar av olika karaktär som kan vara av intresse;

Glöm inte att du är dödlig i DN om varför vi fascineras av ”döskallar” och World Archaeological Congress gör ett inlägg om det oetiska i att sälja mänskliga skelett och/eller skelettdelar. W.A.C. vill stoppa Christies från att sälja ett mänskligt kranium och två lårben som en gång ägts av Yale Skull and Bones Society. Intressant i sammanhanget är denna diskussion på arkeologiforum rörande försäljningen av en mumie på Lauritz.com.

Magnus Reuterdahl/Osteologiska föreningen

3 kommentarer
  1. Leif Jonsson permalink
    12 januari 2010 10:35

    Lämningar av människa som hittas utanför fornlämningar eller på äldre eller nyare gravplatser (kyrkogårdar o. dyl.) bör betraktas som fornfynd som tillhör staten (samma anmälningsplikt som för fynd av ädla metaller). Fyndplatsen i sig skall man preliminärt bedöma som en fornlämning och därmed ge fyndet skyddsstatus. Senare kan man motivera för och mot att ge platsen denna status. När jag handlade ärendet om den s.k. Bredgårdsmannen gjorde jag en tolkning av fyndets deponeringshistoria som motiverade en bedömning av fyndplatsen som en begravningsplats (placering av kroppen i en liten sjö för cirka 9-10.000 år sedan).
    Därmed kunde jag sätta punkt för en upphetsad diskussion om vem som skulle äga och handha skelettet, grävmaskinisten, markägaren, en rik konstsamlare från Borås eller staten.
    I Danmark har staten möjlighet att inkräva skelettfynd av djur (mot ersättning), vi borde ha något motsvarande i Sverige.
    Generellt sett anser jag det oetiskt att hela kroppar eller delar av dem skall kunna vara privategendom och möjlig handelsvara (organhandel är en del av detta) (kanske ett undantag är lösa hårstrån/lockar/flätor från en anhörig, men vilken rät funtad människa köper en hårlock av en främmande människa, nekrofili?) .

  2. 12 januari 2010 20:40

    Framför allt handel med mänskliga kvarlevor är olustigt och det förekommer lite då och då, mumien som diskuterades på arkeologiforum är ett fall, sedan har jag sett kompletta skelett, sannolikt gamla skolskelett som kommit på avvägar, säljas ett par gånger på auktioner. Ett problem är just skelett eller delar av skelett som ingått/ingår i gamla samlingar som i fallet med Yale-skallen är att de inte gärna kan klassas som fornlämningar, dock möjligen som fornfynd. Sedan är frågan hur de ska handhas, ska de begravs/återbegravas, lämnas in till museer etc, till begravningsbyråer, kyrkan etc.

    När det gäller djurskelett vore det bra med någon form av inlösensystem, där staten kan köpa in skelett som man kan ha användning för i forskningen.

    Magnus Reuterdahl

Trackbacks

  1. 2010 in review « Osteologiska föreningen

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: